|
Estoniakrisen 1994-2002 Krisberedskapsmyndigheten |
|
|
|
|
Katastrofutredning Meningslös forskning om
sjösäkerhet Sidor på engelska |
|
Estoniaolyckan 1994 orsakade en kris som fortlever som en varböld i det svenska samhället åtta år senare 2002. Enligt SAOL är en kris en avgörande vändning, en brydsam situation, ett svårt ekonomiskt läge eller en svår tid och Estoniakrisen är naturligtvis en svår tid som inte kommer att ta slut om inte en ny haveriutredning görs. Vi vet idag att medlemmar av svenska regeringen gav vilseledande uppgifter 1994 och framöver om 'Estonia', vi vet att politiker och tjänstemän i Statsrådsberedningen och Näringsdepartementet meddelade felaktig och uppfunnen information 1994 tills idag, vi vet att visiret sprängdes loss under vatten efter olyckan med svenska flottans hjälp, vi vet att statstjänstemän vid Statens Haverikommission, Sjöfartsverket och Försvarsmakten och andra myndigheter sedan 1994 sprider felaktig information om 'Estonia' (om de behagar svara). Vi vet att lärare och forskare vid Kungliga Tekniska Högskolan förfalskade rapporter och utredningar ingivna till utredningskommissionen. Vi vet att Ann-Louise Eksborg skrev under den helt förfalskade slutrapporten om 'Estonia' 1997 som första namn och sedan konsekvent undviker att bemöta invändningar mot alla orimliga uppgifter (se länkarna till vänster). Allt detta är upphovet till Estoniakrisen - statsmaktens tjänare vilseleder systematiskt allmänheten om 'Estonia' sedan 1994. Och statsmakten har naturligtvis reagerat i självförsvar. Vad är då en kris? En händelse! Generaldirektör Ann-Louise Eksborg,
Ja visst minns vi 'Estonia'. Men vad är svenska Krisberedskapsmyndigheten, KBM? Jo, en ny pseudomyndighet med följande uppgifter enligt sin förordning: Krisberedskapsmyndigheten - Uppgifter i fredstid 1 § |
Krisberedskapsmyndigheten skall1. bidra till att stärka krishanteringsförmågan hos kommuner, landsting, länsstyrelser och centrala myndigheter,
2. verka för samverkan mellan offentliga organ, organisationer och näringsliv, samt
3. kunna lämna stöd till offentliga organ i krissituationer.
---
Den svenska förordningen 2000:472 §3 handlar om fredstida krishantering (krishantering och speciellt krishanteringsförmåga är naturligtvis pseudobegrepp som kan användas till vad som helst, t.ex. mörklägga politiska misstag och/eller vilseleda allmänheten):
Förordning 2000:472 Fredstida krishantering
Risk- och sårbarhetsanalys
3 § Varje myndighet skall i syfte att stärka sin krishanteringsförmåga årligen analysera om det finns sådan sårbarhet och sådana risker inom myndighetens ansvarsområde som synnerligen allvarligt kan försämra förmågan till verksamhet inom området.
Vid denna analys skall myndigheten särskilt beakta
1. situationer som uppstår hastigt, oväntat och utan förvarning,
2. situationer som kräver brådskande beslut och samverkan med andra samhällsorgan,
3. situationer som allvarligt påverkar samhällets funktionsförmåga eller tillgång på nödvändiga resurser, och
4. förmågan att hantera mycket allvarliga situationer inom myndighetens ansvarsområde.
Myndigheten skall värdera och sammanställa resultatet av arbetet i en risk- och sårbarhetsanalys. Analysen skall lämnas till Regeringskansliet vid samma tidpunkt som gäller för inlämnande av årsredovisningen.
---
Förmågan att hantera situationer och kriser (enligt Krisberedskapsmyndighetens definition) och händelser som 'Estonia' är en trovärdighetsfråga.
Trovärdighet - en huvudfråga (av Christina Andersson, Krisberedskapsmyndigheten)
Trovärdighet är nyckeln till fungerande kriskommunikation. Om myndigheten redan före en kris saknar förtroende hos allmänheten eller om myndigheten i början av krisen agerar felaktigt i omvärldens ögon så kommer myndigheten att ställas utanför krishanteringen.
Det menar Bertil Flodin, docent i journalistik och masskommunikation, i dag konsult med inriktning bland annat på att ta fram kriskommunikationsplaner. Han talade i början av september vid ett seminarium för informatörer, i huvudsak från regionala myndigheter, som anordnades av Krisberedskapsmyndigheten. Under temat trovärdig kriskommunikation deltog ett trettiotal informatörer från bland annat polis, landsting, kustbevakning, tull och länsstyrelse i det två dagar långa seminariet.
- För att bygga upp ett förtroende hos allmänheten och inte minst media, som även klarar av prövningarna under en kris, måste en myndighet agera professionellt och enligt de lagar och regler som gäller, menar Bertil Flodin. Men lika viktigt är att myndigheterna har en levande och konkret informationspolicy som också märks utåt.
- Öppenhet och professionalism får inte bara bli tomma formuleringar utan måste fyllas med konkret innehåll. Även om ni själva vet att er myndighet är professionell så är det inte säkert att allmänheten vet det.
Granskande uppgift får stryka på foten på grund av tidsbrist
Gunnar Nygren, lektor vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Stockholms universitet, beskrev den "journalistiska balansgången."
- Samtidigt som journalisten har en granskande uppgift och måste ha ett kritiskt förhållningsätt till sina källor så är han eller hon beroende av att bygga en trovärdig relation till källorna för att få ut viktig information. Vid en kris är mediernas krav på snabb information från de myndigheter som agerar under krisen extremt hög. Den granskande uppgiften får ibland stryka på foten på grund av tidsbrist.
- Kravet på snabbhet har ökat. Nyheter ska kunna läggas ut på tidningarnas webbplatser innan papperstidningen går i tryck. Det här är ofta svårt för journalisten att hantera, men någon form av avvägning måste ändå göras, menar Gunnar Nygren.
Tuff situation
En kris som drabbar det offentliga samhället med kanske folkvalda organ som agerar under krisen drabbas betydligt hårdare av mediernas granskning än kriser som slår mot det privata näringslivet. Det hävdade före detta finansborgarrådet i Stockholm Mats Hulth. Han berättade om sina erfarenheter av att utsättas för ett starkt medietryck i samband med skriverierna för några år sedan om Stockholms stads representationskonton.
- Inom näringslivet skickar cheferna bara fram presschefen, medan de själva gör sig oanträffbara. För en folkvald politiker blir situationen betydligt tuffare. Olle Stenholm, Allmänhetens pressombudsman samt Merike Palm, informationschef vid Socialstyrelsen föreläste också vid seminariet.
---
Etc., etc. En pseudomyndighet som Krisberedskapsmyndigheten organiserar naturligtvis pseudoseminarier som meddelar skenkunskaper.
Det hela verkar planerat av Joseph Goebbels och Erich Honecker. Enklare vore att myndigheterna (men inte politiker, nödvändigvis) meddelade korrekta uppgifter, t.ex. sanningen och att media rapporterade noga alla uppgifter - både korrekta och oriktiga - för att möjliggöra en korrekt analys. Men det fungerar knappast i Pseudosverige. Krisberedskapsmyndighetens enda syfte verkar vara att lära myndigheter att mörklägga obehagliga misstag hos Statsrådsberedning, departement och myndigheter som, t.ex. Sjöfartsverket och Statens haverikommission och att hjälpa
Räddningsverket att spränga loss visir under vatten.
KBMs nuvarande generaldirektör Ann-Louise Eksborg ledde under flera år mörkläggningen av Estoniakrisen vid SHK som meddelat att kapsejsande fartyg inte flyter upp och ned och där informationspolicyn var död (eller snarare ren desinformationspolicy). Läs därför
