Leif Erlingsson: Paradigmkampen - Med koppling till myten om CO2-orsakad global uppvärmning

Inlägg på mediekritik@yahoogroups.com,
där CO2-orsakad global uppvärmning diskuterats:
Date: Sat, 5 Jul 2008 19:36:17 +0200 (MEST)
From: Leif Erlingsson <leif@lege.com>
To: mediekritik@yahoogroups.com
Subject: Paradigmkampen - Med koppling till myten om CO2-orsakad global uppvärmning.

Paradigmkampen -
Med koppling till myten om CO2-orsakad global uppvärmning.
Myten om CO2-orsakad global uppvärmning - som jag anser saknar tillräcklig dokumentation - kan användas för att moraliskt motivera massmord på större delen av mänskligheten. Eller som ännu ett sätt att hålla oss människor kvar i rädsloparadigmet. Jag uppfattar denna sak som ännu en i raden av terrorhandlingar mot det globala mänskliga medvetandet. Och syftet med terror är förstås att den terroriserade lättare kontrolleras. Alltså att kontrollera och styra. Som alltid och i alla tider. (Att valla in [h]jorden i rädslofållan.)

Jag tog här på listan - och tidigare på min blogg - upp ämnet Fri Energi. Se exempelvis min "Fantasikrisen" http://blog.lege.net/?/187-Fantasikrisen.html (I den texten finns även länkar om teknologi för att städa upp föroreningar av olika slag, som http://magnegas.com/ (gör bränsle och syre av föroreningarna) och http://nuclearwasterecycling.com/ (transmutering av atomsopor).) Men ingen har här på listan, och väldigt få på bloggen, kommenterat detta. Rationellt sett kan detta tyckas underligt, med tanke på att hela nedsmutsningsproblematiken i ett svep blir irrelevant, när väl skaparkrafter/energier börjar tillämpas.

Jag har funderat mycket på motståndet mot radikala lösningar. Och upptäckt detsamma såväl inom mig själv som globalt. Vad gäller inom mig själv, så kämpar jag. För att så att säga transmutera mig själv till ett kreativt kärleks- och överflöds-paradigm. Men motståndet är inte bara från mig själv, det pågår en global paradigmkamp. Vi har investerat så mycket i vår dysfunktionella kultur, i att fungera i ett dysfunktionellt system. Vi är kanske inte riktigt färdiga med att utforska begränsning. Kan vara svårt att släppa. Plus att det är en massa dysfunktionella 'program' vi måste göra oss av med, i hur vi själva fungerar, om vi ska kunna fungera i ett kärleks- och överflödsparadigm.

Jag skrev så här i vintras:

''Det finns en tvingande anledning för vårt nuvarande samhällssystem att inte släppa fram vetenskap och teknologi eller läkarvetenskap som bygger på livsprinciper och skaparenergier, nämligen för att försvara sin egen existens. För tråkigt nog har vi ett samhällssystem uppbyggt kring att administrera begränsning av olika slag - ja, många av oss kan nog, kanske inte ens vill, föreställa oss det på annat sätt. Men samhällssystemet som det ser ut kan inte överleva frånvaro av begränsning. Det är därför det 'känner sig' tvingat att försvara sig mot varje vetenskap, teknik eller läkekonst som undanröjer begränsning, såsom av hälsa, energi, livsutrymme, etc.
Man kan alltså, för att förstå detta, föreställa sig samhällssystemet som en varelse vi visserligen själva har skapat, men en varelse som nu kämpar för sitt liv. Den kan inte kosta på sig något medlidande. Ingen nåd. Det handlar för denna varelse om ren överlevnad. Olyckligtvis kommer den inte att tveka att döda oss, om den tror att det hjälper. Kanske det även i samhällssystemets fall handlar om en fantasikris; att inte kunna föreställa sig att transmutera sig själv till ett system som bygger på att administrera överflöd. Ett motstånd mot det livsbejakande.'' (http://blog.lege.net/?/187-Fantasikrisen.html)

Jag har alltså nu tänkt längre. I andras fotspår, kanske jag ska tillägga, för varenda en av mina insikter har andra uppnått före mig. Jag rekommenderar varmt läsning av professor Jens Jerndahl:s "Vakna Sverige! Framtiden är här - En bok om Sveriges kris och det pågående paradigmskiftet" som publicerades 1997. Det är något helt fantastiskt, hur mycket insikter där finns. Och på många olika områden. Men jag återfinner mina egna insikter på många olika håll.

Ett sätt att se gamla testamentet respektive nya testamentet av Bibeln är faktiskt som det gamla testamentet representerades begränsningsparadigmet, och det nya kärleks-/överflödsparadigmet. Och Kristus som exemplet som går före oss, för att vi - om vi väljer kärleks- och överflödsparadigmet - ska ta efter hans exempel i 'kristusmedvetande'. Att 'Kristi andra ankomst' är den medvetanderevolution som nu pågår i stora delar av världen. (Utom i Sverige?)

Motståndet mot överflöd och en ren värld skulle alltså bero på att många människor helt enkelt har som livsmål (självfallet inte som de är medvetna om, detta handlar om själens utforskningar av skapelsen) att utforska begränsnings- och rädsloparadigmet. Den som då kommer med bilar drivna på vatten, etc, saboterar ju hela deras projekt. Och i ett sådant perspektiv blir det extrema motståndet plötsligt begripligt. Det är helt enkelt inte på ett materiellt/rationellt plan, utan på ett andligt plan.

APPENDIX om Leif Erlingsson och Mormonismen

När jag nu kommer in på gamla testamentet respektive nya testamentet och Bibeln, så känner jag att jag måste förklara hur jag själv för 20 år sedan kunde dras in i en religion vars ledare - när man närmare undersökt saken - ofta visat sig vara rasister. Jag är sedan 4 år inte längre medlem, men vill ändå för mig själv och andra göra begripligt hur jag kunde bli medlem.

Mina första kontakter med mormonismen presenterade den som betydligt mindre rasistisk än det svenska samhället i övrigt. Svarta predikade och kunde döpa/'ha prästadömet'. Det senare såg jag första gången jag besökte kyrkan, i Västerhaninge. Och kyrkans svarta och färgade medlemmar syntes lika accepterade i gemenskapen som andra. Det är inte förrän jag [år 2004] grävt i kyrkans smutsbyk som jag insett hur reaktionära många av dess högsta ledare varit och är. Notera dock, kyrkans grundare gav 'prästadömet' till en svart man. Och man missionerade för indianerna. Och var motståndare till slaveriet. I många avseenden var mormonkyrkan faktiskt mindre rasistisk än omvärlden.

Jag lät en svart man förmedla 'Den Helige Andens Gåva' till mig, i samband med dopet. En vit man, mannen i den första familj jag lärt känna i mormonkyrkan, fick döpa. Den svarte mannen var han som predikade då jag för första gången jag besökte kyrkan, i Västerhaninge. Jag har alltid hyst den största motvilja mot all form av rasism, och skulle omöjligt ha kunnat bli medlem av en kyrka eller religion som jag uppfattat som rasistisk. Mormonkyrkan var och är mycket noga med att presentera sig som icke-rasistisk.

Men varför 'köpte' jag över huvud taget mormon-konceptet? För att kortfattat svara på det kommer jag att utgå från att verkligheten är såväl fysisk som s.k. andlig, och att man kan nås av budskap på såväl handfast fysisk nivå, som på en annan nivå. Låt oss säga en mer intuitiv nivå.
I den ovan citerade Fantasikrisen ( http://blog.lege.net/?/187-Fantasikrisen.html ) formulerade jag detta så här: "Det jag insett, alltifrån mina lekmannastudier kring kvantfysik på 1980-talet - som förresten ledde in mig på ett andligt stickspår, då jag som svensk varit helt indoktrinerad i en ateistiskt materialistisk världssyn och därför saknade skinn på näsan på det andliga området, när jag väl både intellektuellt och känslomässigt mötte denna aspekt av verkligheten - det jag alltså insett genom mina studier är att verkligheten är ett organiskt helt, där delarna återspeglar helheten och helheten återspeglar delarna." ( http://blog.lege.net/?/187-Fantasikrisen.html )

Jag vill förtydliga att vårt samhälle indoktrinerar oss att allt andligt är nonsens. När så en människa själv upptäcker att detta är lögn, då är det så lätt att manipulera in människan i en ny enda sanning. I dag har jag betydligt mer andligt skinn på näsan.

Så, vad väljer vi, rädsla & begränsning, eller kärlek & skapande? Det är ett personligt val var och en av oss måste göra själv, och inget av valen är mer eller mindre moraliskt rätt eller fel. Men de är inte kompatibla, och det kan vara bra att ha klart för sig var man står, i denna fråga. Var man står, avgör så att säga vilken framtid man själv väljer.

Häpp,

// Leif Erlingsson