När jag och min familj i mars 2004 lämnade mormonkyrkan sårade vi därmed mycket djupt flera fina människor. Vissa av de såren är ännu öppna. Varje gång du tar moralisk ställning mot ett tankesystem där du har varit djupt involverad och fått riktiga vänner, så kan du inte undgå detta som du absolut inte vill. Mitt val - efter att jag upptäckt de grundläggande självmotsägelserna inom mormonismen - var att tänka ett steg längre, på dem som kanske skulle slippa att bli fast på detta sätt, inkl. inte minst mina barn. Dock väljer många, många att inte lämna tankesystem, ideologier, eller religiösa system för att inte såra. Och systemen överlever generationerna.
Tankesystemen håller oss splittrade. Håller oss isär. För bara en minoritet gör som jag, sårar djupt sina bästa vänner. Och när människor växer, då har flera tankesystem en väg: Mysticism. Bl.a. i Islam, Sufism. Men detta löser inte det grundläggande att splittringen vidmakthålls mellan människor. Om vi inte faktiskt vill ha splittring så är detta ett problem. Orsaken att tankesystemen håller oss isär är att de ytligt sett står i strid med varandra, och först när man ser symboliken bakom symbolerna genomskådar man detta. Men för alla som inte kommit dithän så skiljer de människor åt. D.v.s. de skiljer majoriteten människor åt.
All drama detta skapar har varit viktig för vår utveckling. Men har vi inte växt ur detta nu? Vad säger barnen? Ska vi inte släppa fram barnasinnet i oss själva? Inte arbeta så styrt? Är det inte dags att leka? Att använda vår "
gyllene kompass" = vår inre kompass?
Leif Erlingsson
2010-08-05 14:30